Tack, det är inga problem. Jag tycker det är bra om det jag säger kan vara till hjälp för andra då jag har har en inblick i den sjuka värld som vissa personer hamnar i.

Jag har funderat på det och jag tror hela grejen egentligen börjar med en förälskelse som liknar en psykos, för att med tiden övergå till en tvångshandling, där jag fick en liten ångestlindring varje gång jag kollade in personens sociala medier samt fick berätta hur jag tänker. Det farliga är att hela den läkande processen med tid och att minnena bleknar blir förverkat när du har full insyn i den andres personens liv med ett musklick. Det pratas inte så mycket om internets baksidor, men det här är definitivt en av dom.

Konstruktivt vad personen kan göra var nog i mitt fall att:

1. Göra alla sina sociala medier och eventuell blogg privata (tills förälskelsen/psykosen lagt sig)

2. Erbjuda sig att prata med mig och följa med mig till (akut)psykiatrin i helst ett tidigt skede. Detta både för att underlätta för båda parter och även för att psykiatrin ska förstå allvaret.

3. Eftersom det i det här fallet handlade om den "ungdomliga" klassikern att hon först var förälskad i över ett år, och sedan blev jag det när hennes förälskelse lagt sig så skulle jag säga att jag behövt bättre svar än "Nej, jag är inte intresserad" eller "Jag vill inte prata". Jag hade behövt ett djupare svar utifrån min sjuka värld av desperation med fullt logiska resonemang. T.ex. att tjejen förstod mig och det psykosliknande tillstånd jag hamnat i, att det inte är något fel på mina logiska resonemang men att förälskelse/kärlek handlar om andra saker osv. Helt enkelt att jag behövt stöd av henne att på olika sätt försöka hitta till mitt förnuft.

4. Kanske be om att träffas tillsammans med hennes gemensamma vänner i grupp för att även på så sätt hitta till mitt förnuft. Att kanske gemensamt försöka få mig att skratta åt hur jag beter mig och hur långt ifrån det är mina värderingar. Gärna haft vettiga resonemang och där jag själv fick spela hennes roll, dvs. där jag själv blev "tvingad" av de andra att sätta mig in i hennes värld.

Ja det var vad jag kom på nu, men det är svårt och alla är olika. Jag måste säga att det är otroligt konstigt att det inte finns en enda svensk sida som berättar om hur man åtgärdar grundorsaken till problemet, dvs stalkern. Inte heller psykiatrin eller rättsväsendet hade någon vård att erbjuda, eller jo psykiatrin hade men det var tydligen över 2 års kö för psykologbehandlingar.

Det känns som samhällsklimatet är ganska kallt och rått, bestraffning och uthängning är det som gäller. Jag har själv sett stalkers-serien på TV3 och jag förundras över kommentatorernas syn på myndigheterna, det handlar endast om rättsväsendet. Även om jag inte var lika sjuk så kan jag tänka mig att psykiatrin borde spela en större roll i det hela. Det finns säkert flera som skulle vilja ta sig dit innerst inne. Dessutom tror jag att bestraffning lika gärna kan trigga riktigt sjuka personer att bli ännu farligare.

Over and out