Jag var fjorton år första gången jag såg mannen. Jag viste aldrig då att han skulle förfölja mig dagligen i lite över 2års tid. Jag viste inte då att det var början på sömnlöshet, ångest, oro och en ständig räddsla.
Jag trodde först att det var en engångsförteelse.. första gången han försökte ta kontakt med mig. En främlig på ca 45år, jag på 14år. jag var livrädd.. och där började allt.
Han förföljde mig vart jag än gick, skola, träningen, hem från skolan, till kompisar, ringde hem till mig och andades i telefonen, gick bakom mig från tunnelbanan och stod endast 1-2meter ifrån mig när jag slog in portkoden, besökte mig på min praoplats.. gick några meter bakom mig när jag var tvungen att gå genom skogen sent på kvällen efter träningen.. inga lysen, bara en liten skog, jag och han. Han rörde mig aldrig fysiskt. Men räddslan som han präntade in i mitt psyke, i min kropp sitter fortfarande kvar.
En gång bröt han sig in i vår lägenhet för att skrämma mig, och det lyckades han med. Jag blev skrämd. Så skrämd att jag inte vågade gå någonstans själv, jag kunde inte tänka.. det var en ständig räddsla och oro VAD skulle han göra med mig? Skulle han slå mig? Kidnappa mig? Våldta mig? Vad var han ute efter? Varför följde han efter just mig?
Det är så många saker som.. jag nog aldrig kommer få svar på. Inbrottet på landstället under samma sommar som allt började. Den stulna bilden ifrån det lilla området som vi har landstället på. De två okända männen som gick på vår privata väg. Hur kommer det säg att just Han. Mannen med honfulla leendet, som skrämde livet ur mig hade snott en bil just från vårt lilla område där vi hade landställe? Det finns knappt 10 hus där.. varför var vår dörr uppbruten, men inget var borta?
Är det en tillfällighet att han i helt annan ort, sedan började förfölja mig? Ringa till mig, andas.. skrämma mig. Han såg exakt allt jag gjort i lägenheten. men det viste jag ju inte från början. Efter flera månader av förföljelse så såg jag honom när han satt i sin lägenhet snett nedanför vår lägenhet och kollade upp på mig och andades i telefonen. Då såg jag att det var han. Hela lägenheten var fylld av stora fönster hela den sidan, han såg när jag var i mitt rum, vardagsrummet ov. han såg mig vart jag än var.
Polisen gjorde inte mycket, förutom att tappa bort polisanmälan osv. Fick aldrig någon hjälp, ingen och prata med. Och ingen rog mig riktigt seriöst hemma heller.. de trodde nog att jag bara ville ha uppmärksamhet. Tillslut berättade jag inte om att han förföljde mig. De brydde sig inte iallafall och ingen kunde hjälpa mig.
Varje dag hade han försökt ändra hans utseende, klippte sig, rakade sig, färgade håret osv osv för att jag inte skulle känna igen honom. Men det gjorde jag iallafall. Hans ansikte kommer jag aldrig att glömma.
Efter lite mer än 2 års tid klarade jag det inte längre. Jag håll på att gå sönder. Vår familj fick flytta ifrån komunen, fixade hemlig adress, hemligt telefonnummer. Jag fick börja gymnasium på annan ort.. sluta med träningen osv. DÅ upphörde allt.
Tidigare ansågs inte detta som ett brott. Polisen kunde inte göra något mer eller mindre. Jag hoppas på att de ska få igenom fängelsestraff för det här. Det är 5 år sedan allt slutade.. lite mer.. och räddslan sitter fortf. i kroppen och kommer nog alltid att göra det.
Jag VILL polisanmäla allt nu igen, för att verkligen få fast honom. Att han ska förstå att han gjort fel och att han inte ska kunna göra såhär mot någon annan. Men jag vågar inte. Jag är livrädd att han ska börja förfölja mig igen. Att allt ska börja om igen, och att han inte blir dömd..
